Zjenja i bolsjevikssalen

4. Den sovjetiska berättelsen om historien

23 april 2011. Sankt Petersburg.  Museet för politisk historia flyttade in i Ksjesinskajas palats 1957. Innan dess låg det i Vinterpalatset. Tanken om ett revolutionsmuseum föddes i revolutionära kretsar redan efter den lilla ryska revolutionen 1905. Då tvingades många revolutionära ledare i exil och idén om ett framtida museum om den revolutionära kampen diskuterades i Paris, Zürich och Berlin. Man började samla in föremål redan då. Men det var först 1919, efter februarirevolutionen och oktoberkuppen, som det konkreta arbetet med att grunda ett museum inleddes. Enligt det ursprungliga beslutet skulle museet skildra hela den revolutionära rörelsen, från Dekabristupproret 1825 fram till revolutionen. Museet skulle också skildra de olika politiska rörelserna som deltagit i februarirevolutionen och oktoberkuppen – men det pluralistiska uppdraget övergavs efter några år och museet visade istället en ensidig berättelse om bolsjevikpartiets hjältar.

Under trettiotalet var svårt och farligt att arbeta på ett museum med politisk tematik. Flera anställda blev drabbade av den politiska terrorn och museet stängdes under ett halvår till följd av att stadens partiledning funnit allvarliga metodologiska fel i huvudutställningen om de revolutionära rörelserna och det kommunistiska partiet. Ett av felen bestod i att utställningen inte skildrade historien genom prismat teorin om de två ledarna (Lenin och Stalin); partimedlemmar som sedermera blivit dömda som folkfiender eller landsförvisade, till exempel Trotskij, hade inte plockats bort ur beskrivningen av det revolutionära händelseförloppet.

Femtiotalet kallas i jubileumsskriften, som gavs ut 2009 till nittioårsjubileet, för det svarta årtiondet: Då förvandlades museet slutgiltigt från ett historiskt-politiskt museum till ett museum om kommunistpartiet.

På åttiotalet kom perestrojka och glasnost och personalen började trevande plocka fram saker som inte hade haft någon plats i den sovjetiska liturgin. Fram till dess hade censorer från partiet avgjort vad som fick visas – partiet skulle ju enligt konstitutionen ha en ledande roll i samhället. Till exempel, står det i jubileumsskriften, hade museets personal länge och utan framgång försökt övertyga censorerna om att man inte bara skulle visa karikatyrer av ministrarna i den provisoriska regeringen, utan även de riktiga foton som faktiskt fanns i museets samlingar. Perestrojka och glasnost innebar att personalen inte behövde fråga partiet längre. Saker som legat undangömda i arkiven i årtionden, i generationer, plockades fram. År 1989 gjorde man en utställning om stalinismens påverkan på människors livsöden. Efter Sovjetsystemets sammanfall bytte museet till det namn det har idag.

Nästa inlägg: Dödsstraffet – Stolypins slips

Zjenja i bolsjevikssalen

Zjenja i bolsjevikssalen.

 

2 tankar om “4. Den sovjetiska berättelsen om historien

  1. Ping: Nevskij Prospekt | Osystematiska studier av omvärlden

  2. Ping: Matilda berättar om alla fina presenter hon får | Osystematiska studier av omvärlden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s