Att bygga järnväg i de inre delarna av Sibirien var ett krävande och kostsamt projekt. ”Man lät straffångar arbeta ihjäl sig, som förbrukningsmaterial,” sa min kupégranne Andrej. ”Fruktansvärt.”

18. Osystematiska studier av omvärlden

6 Maj 2011. Perm – Irkutsk. Den längsta etappen på resan är den mellan Perm i Uralbergen och Irkutsk i östra Sibirien. Jag lämnar Perm klockan halv fem på eftermiddagen den femte maj, och kommer inte fram till Irkutsk förrän på morgonen den åttonde. Två dagar och tre nätter. Jag rör mig långsamt mellan min koj, fönstret i korridoren och samovaren i ena änden av vagnen. Utanför skiftar landskapet långsamt och nästan omärkbart, men det ser annorlunda ut på morgonen än det gjorde när mörkret föll på kvällen.

Min vän Ljusia i Moskva sa att jag borde läsa novellen Gula Pilen av den samtida författaren Viktor Pelevin under resan, för den utspelar sig just på ett tåg. Jag börjar läsa den på morgonen den sjätte maj.

Novellen börjar med att huvudpersonen Andrej vaknar i sin kupé, köar till toaletten och går till restaurangvagnen, där han plockar på sig tågets dagstidning. I den läser han:

”Dunket av tågets hjul, som följer oss alla från det att vi föds tills vi dör, är naturligtvis det mest bekanta av alla ljud. Forskare har räknat ut att det i olika språk finns ungefär tjugotusen olika imitationer av ljudet, och av dem härrör cirka åtta tusen från döda språk. De flesta av dessa bortglömda ljudkombinationer är det idag omöjligt att återskapa utifrån det fåtal upptagningar som bevarats. Det är, som Paul Simon skulle ha sagt – Songs that voices never shared.”

Orden i tidningen är en av de första ledtrådarna vi läsare får om att något inte riktigt är som det ska. Andrej är lite deppig. Han funderar på vart han egentligen är på väg med tåget Gula Pilen. Man förstår efter ett tag att det bara är ett fåtal som vet att den verkliga världen finns utanför. Andrej och hans kompis Khan vet, de brukar klättra upp på tåget tak, genom toalettfönstret, och däruppe träffar de passagerare från andra vagnar, sådana som också vet. För de övriga passagerarna är det långsmala tåget hela världen. Det är trångt och stökigt, men alla vet sin plats i den oändliga filen av kupéer. De kan i och för sig se ut genom fönstren, men på samma sätt som vi ser ut i rymden. När vi står på jordytan och ser ut i rymden så ser vi stjärnorna, men djupet är så stort att vi inte kan uppfatta avstånd eller storlek. På samma sätt ser passagerarna ut genom tågets fönster. De både ser och inte ser att banvallen är full av skräp, mest burkar, kondomer, ben och döskallar, men det har ingenting med deras liv att göra, och det finns inga stationer att gå av på. Människor föds och lever sina liv på tåget och ”i korridoren är barnen fullt sysselsatta med sina osystematiska studier av omvärlden.”

När man blir gammal och dör får man ett slags sjömansbegravning, man knuffas ut genom fönstret tillsammans med sina lakan, sin kudde och sin mugg och landar där på banvallen på en bädd av sopor, gräs och grus.

Ljusia sa att tåget symboliserar Ryssland och Sovjetunionen – men jag börjar tänka på tiden. På samma sätt som jag är instängd i det här tåget är jag instängd i tiden. Världen rusar förbi och jag kan inte påverka hastighet och riktning. Jag kan inte åka tillbaka för att titta på något lite längre eller ur en annan vinkel. Det finns bara en sanning, men den är för stor för att uppfattas av ett enda par ögon, för stor för att få plats i en enda berättelse. Vad vi vet om historien, vad vi tar för sanningens kärna, beror på vem som antecknade, vad de som fanns innan oss valde att tro på, minnas och berätta vidare.

Döda ting och anteckningar kan vi spara på, vi kan tappa bort dem och hitta dem igen, men vi kan inte spara på människor. För när man dör knuffas man ut genom fönstret tillsammans med sin kudde och sin mugg, och tåget rusar vidare. Man går ur tiden, man landar på banvallen, tiden stannar och man är död.

Jag reser genom Ryssland, lyssnar, antecknar och försöker lägga på minnet, stannar bara några dagar på varje ställe. Varje gång jag lämnar en stad sållar jag bland alla tidningar jag köpt, bläddrar igenom dem och klipper ut de sidor och artiklar jag behöver för att minnas det jag tror är viktigt. Jag måste ju välja, det är för tungt att bära med sig allt. Jag antecknar minuter och sekunder för repliker i intervjuerna, för jag kommer aldrig hinna lyssna igenom allt igen. Från Perm tar jag med mig några av människorättsorganisationen Memorials trycksaker om värnpliktigas rättigheter, en bok med personliga vittnesmål från den stora terrorn och ungkommunisternas flygblad, där de kallar Memorial för förrädare och femtekolonnare. Jag klipper ut en artikel om några konstnärers absurdistiska första majfirande ur en lokal veckotidning också. Det jag inte tar med mig lägger jag bredvid papperskorgen på toalettgolvet.

Jag ska ta med mig det som jag behöver för att förstå det som jag inte hann se ordentligt. Jag ska akta mig för att välja det som bara bekräftar vad jag tror att jag redan vet.

På eftermiddagen när jag har läst ut novellen står jag i korridoren och tittar ut genom fönstret. Under en lång sträcka är banvallen översållad av gula blommor, de är större än tussilago och mindre än påskliljor, och lite blekare. Mer än så hinner jag inte se, blommorna blir färre och jag ser dem ingen annanstans längs med resan. Jag kommer ihåg de där gula blommorna bara för att jag frågar min granne i kupén, som förresten också heter Andrej, precis som huvudpersonen i novellen. Han vet inte heller vad det är för blommor. Andrej arbetar för FSB som gränsvakt i Blagovesjtjensk på den kines-ryska gränsen öster om Mongoliet (och går en kvällskurs i management). Han frågar mig vilka länder jag varit i, han får inte resa utomlands, säger han, men om han fick det skulle han åka till Island.

Sedan berättar Andrej om de sibiriska tigrarna, det fanns många här förr. Det finns bilder på det och det finns berättelser om banarbetare som blev uppätna. Det verkar rimligt och sant, jag läser om det i en guidebok också, så jag väljer att tro på det. På kvällen antecknar jag det Andrej berättat.

Nästa inlägg: Strategiska objekt

Att bygga järnväg i de inre delarna av Sibirien var ett krävande och kostsamt projekt. ”Man lät straffångar arbeta ihjäl sig, som förbrukningsmaterial,” sa min kupégranne Andrej. ”Fruktansvärt.”

Att bygga järnväg i de inre delarna av Sibirien var ett krävande och kostsamt projekt. ”Man lät straffångar arbeta ihjäl sig, som förbrukningsmaterial,” sa min kupégranne Andrej. ”Fruktansvärt.”

Annonser

2 thoughts on “18. Osystematiska studier av omvärlden

  1. Pingback: 17. Jag är lycklig nu | Osystematiska studier av omvärlden

  2. Pingback: 36. Från Amerika i öster går solen upp | Osystematiska studier av omvärlden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s